Jag är snart 26 år. Har varit singel ett bra tag, trött på att träffa idioter - känner längtan efter tvåsamhet och familj.

Av en ren händelse blir jag inringd till stan av en vän som tröttnat på sin sambos malande med en kollega. Tar mig ur soffan och pyjamasen och in till stan och träffar kompis, sambo och kollega.

Försommarkväll. Jag vill bara bli kär, ha det där som alla andra har.

Kollegan är lång, snygg och kaxig.

Resten är historia så att säga...

Snabbt blir vi ett par. Lika snabbt bor jag i princip i hans bostadsrätt i stan. Min hyresrätt ligger bortglömd och dammig och instängd kvar.

Han vill inte sova borta. Därför är vi bara hos honom. Jag saknar min lägenhet och mina saker...men enligt honom är det förorten och där vistas inte han frivilligt.

Sommaren löper på , jag är lycklig tror jag.

Han dricker ganska mycket och ganska ofta - men jag är själv väldigt liten i dryck och har dåliga referensramar...

Är det normalt? Alla dricker väl på semestern?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är jag så glad att jag har mina hemligaste hemligheter

Vad jag inte vill ha: någon med alkohol problem någon som ser ner på mig för att jag har en högre utbildning någon som ser ner på mig för att jag älskar mitt jobb någon som lämnar till mig att alltid vara den starka, den som har koll på läget...

Frigging want you again

Undrar hur hjärnan fungerar? Förströelse för att glömma mina sorger, eller äkta? I vilket fall är känslan ivägen. Fel tid, fel plats, fel person..irriterande. Jag är labil redan som det är - ytterligare distraktion behövs inte. Och jag beter mig så...

Snabb summering istället; 7 år förhållande 2 barn han drack för mycket, prioriterade annat än familjen, var otrevlig och barnslig, pratade inte regler med sina alkoholiserade föräldrar...mm och vändningen kom för sent   vi kunde inte titta ...