Är jag så glad att jag har mina hemligaste hemligheter

Vad jag inte vill ha:

någon med alkohol problem

någon som ser ner på mig för att jag har en högre utbildning

någon som ser ner på mig för att jag älskar mitt jobb

någon som lämnar till mig att alltid vara den starka, den som har koll på läget

någon som bara glider, inte lämnar åt mig att ha något eget liv samt prioriterar vänner, fest och alkohol högst 

vad jag vill ha:

en man

någon med ett eget liv som låter mig ha mitt liv, som låter mig vara mig med allt vad det innebär (behovet att vara ensam genom läsande, promenerande) - som låter mig ha mina vänner 

någon som accepterar den jag är fullt ut

någon att lita på och luta sig mot

någon som har samma engagemang för sitt jobb

någon som faktiskt älskar mig och kämpar för att ha mig i sitt liv

någon som satsar på ett 'vi', ett 'oss' - inte bara jag och du. Känslor går upp och ner - men ett grund-vi ska finnas där oavsett

någon som accepterar mina barn för de individer de är (och detta är viktigare än något annat)

Frigging want you again

Undrar hur hjärnan fungerar?

Förströelse för att glömma mina sorger, eller äkta? I vilket fall är känslan ivägen. Fel tid, fel plats, fel person..irriterande. Jag är labil redan som det är - ytterligare distraktion behövs inte. Och jag beter mig så fakking konstigt..

Snabb summering istället;

7 år förhållande

2 barn

han drack för mycket, prioriterade annat än familjen, var otrevlig och barnslig, pratade inte regler med sina alkoholiserade föräldrar...mm och vändningen kom för sent

vi kunde inte titta på hus någon annanstans än där han bestämde 

slutresultat? Vi köpte ett fallfärdigt hus för alldeles för mycket pengat

så mycket jag hatar detta hus

när hans bryt kom och han förstod att han var på väg att förlora mig och familjelivet så var set redan försent

jag hade redan bestämt mig

Nu

han är så bitter - gör allt för att förstöra för mig...jag har fullt med anteckningar i telefonen med diverse saker som sker...

tex att han ville sätta mig på bar backe utan pengar efter separationen plus ha barnen skrivna hos sig...

Förälder

Förlossning

Kämpa

Oro

Lycka

Ett litet liv, en ny person

Jag var så säker på att det skulle få honom att ta sig samman, bli vuxen, bli förälder, bli ett team med mig.

Han åkte hem från BB,hans vänner kom förbi...de skulle städa lägenheten. De drack öl och spelade TV spel. Svärföräldrarna kom och städade tills jag kom hem. I vårt hem.

Jag låg kvar på BB med högt blodtryck, tre-dagars hormonerna och mamma för första gången.

När sonen var två veckor skulle han ut. Fira att han blivit pappa.

Kom hem klockan två på natten. Apfull. Stod vid sängen och svajade. Jag var så rädd att han skulle lägga sig på vår bebis. En att mitt livs mest obehagliga stunder.

Tankar i huvudet:

Ska det vara så här nu?

Jag är vuxen och har satt mig i det här. Nu får jag klara det!

Det här kan jag inte berätta för någo . Vad pinsamt. Alla kommer säga 'vad var det jag sa'

Jag borde lämna honom...

Gravid

Gravid

Inte sambos officiellt ännu, flyttar in till hans (mindre) lägenhet, hyr ut min i andra hand 6 månader.

Hur känns det? Så svårt att komma ihåg...omtumlande...sorgset att magasinera mina saker då de 'inte får plats'...lycklig över barnet som ska komma.

Tror någonstans i mitt huvud att nu är det slut på supande och festande...på alkohol varje helg och ständigt ackompanjemang av skräniga vänner...

Varje helg är det folk hos oss - sent, till 2-3 på natten. Jag är så trött, vill bara sova. Men vi bor i en tvåa...somnar till ibland, vaknar av höga skrän från de Tv-spelande ölpåverkade förvuxna tonåringarna.

Får vara fyllechaffis och hämta eller köra hem vänner.

Här tänker jag första gången att jag bör lämna. Men jag stannar.

Han har ingen vidare kontakt med sin familj. Om de ringer kvällstid svarar han inte -då är de inte nyktra.

Vi äter middag ihop ibland...alkoholen ständigt närvarande. Jag börjar oroa mig för livet i magen, utanför magen. Ska hen växa upp i detta?