Förälder

Förlossning

Kämpa

Oro

Lycka

Ett litet liv, en ny person

Jag var så säker på att det skulle få honom att ta sig samman, bli vuxen, bli förälder, bli ett team med mig.

Han åkte hem från BB,hans vänner kom förbi...de skulle städa lägenheten. De drack öl och spelade TV spel. Svärföräldrarna kom och städade tills jag kom hem. I vårt hem.

Jag låg kvar på BB med högt blodtryck, tre-dagars hormonerna och mamma för första gången.

När sonen var två veckor skulle han ut. Fira att han blivit pappa.

Kom hem klockan två på natten. Apfull. Stod vid sängen och svajade. Jag var så rädd att han skulle lägga sig på vår bebis. En att mitt livs mest obehagliga stunder.

Tankar i huvudet:

Ska det vara så här nu?

Jag är vuxen och har satt mig i det här. Nu får jag klara det!

Det här kan jag inte berätta för någo . Vad pinsamt. Alla kommer säga 'vad var det jag sa'

Jag borde lämna honom...

Gravid

Gravid

Inte sambos officiellt ännu, flyttar in till hans (mindre) lägenhet, hyr ut min i andra hand 6 månader.

Hur känns det? Så svårt att komma ihåg...omtumlande...sorgset att magasinera mina saker då de 'inte får plats'...lycklig över barnet som ska komma.

Tror någonstans i mitt huvud att nu är det slut på supande och festande...på alkohol varje helg och ständigt ackompanjemang av skräniga vänner...

Varje helg är det folk hos oss - sent, till 2-3 på natten. Jag är så trött, vill bara sova. Men vi bor i en tvåa...somnar till ibland, vaknar av höga skrän från de Tv-spelande ölpåverkade förvuxna tonåringarna.

Får vara fyllechaffis och hämta eller köra hem vänner.

Här tänker jag första gången att jag bör lämna. Men jag stannar.

Han har ingen vidare kontakt med sin familj. Om de ringer kvällstid svarar han inte -då är de inte nyktra.

Vi äter middag ihop ibland...alkoholen ständigt närvarande. Jag börjar oroa mig för livet i magen, utanför magen. Ska hen växa upp i detta?

Jag är snart 26 år. Har varit singel ett bra tag, trött på att träffa idioter - känner längtan efter tvåsamhet och familj.

Av en ren händelse blir jag inringd till stan av en vän som tröttnat på sin sambos malande med en kollega. Tar mig ur soffan och pyjamasen och in till stan och träffar kompis, sambo och kollega.

Försommarkväll. Jag vill bara bli kär, ha det där som alla andra har.

Kollegan är lång, snygg och kaxig.

Resten är historia så att säga...

Snabbt blir vi ett par. Lika snabbt bor jag i princip i hans bostadsrätt i stan. Min hyresrätt ligger bortglömd och dammig och instängd kvar.

Han vill inte sova borta. Därför är vi bara hos honom. Jag saknar min lägenhet och mina saker...men enligt honom är det förorten och där vistas inte han frivilligt.

Sommaren löper på , jag är lycklig tror jag.

Han dricker ganska mycket och ganska ofta - men jag är själv väldigt liten i dryck och har dåliga referensramar...

Är det normalt? Alla dricker väl på semestern?

Resan startade i maj 2007 och slutar nu, vintern 2013. Från februari 2014  börjar jag ett nytt liv med avstamp i det  gamla.

Fram tills dess blir detta mitt andningshål och min biktstol.